"Glesum"

Utdrag ur romanen

 

Texten översattes på ett översättarseminarium i Visby, oktober 2018. 

Översatt av: Virginija Jurgaitytė,  Dovilė Gėgžnaitė,  Megan Laurencikaite,  Viltautė Zarembaitė , Jonas Öhman.
 
  1. Tårar

 Som varje vår, så även denna, skulle den dag komma som var lämplig för firande, dans och sång, lämplig för att få reda på Modergudinnans vilja, lämplig för att be om gudarnas nåd. Det var kvinnornas göromål, männen lade sig inte i, de hade sitt att sköta: krigandet och byteshandeln. Kvinnorna lät dem heller inte delta, det låg inte i männens makt att ta hand om barnafödande, fruktsamhet och skörd, det låg inte i männens makt att tala och förhandla med naturen.

Medan snön smälte och dagarna blev längre började kvinnorna ängsligt se sig om, de väntade otåligt, ingen kunde säga exakt när, bara den gamla kärringen med sitt vargbitna ben visste, det var alltid hon som plötsligt samlade alla, sade att nu var tiden inne, och alla kvinnor, unga som gamla, starka som sjuka, om de bara orkade, de rika och likaså slavinnorna, löste upp sina flätor mot skymningen, tvättade håret med avkok på örter så att det skulle glänsa ordentligt i aftonrodnaden, tog på sig sina finaste huvuddukar, lämnade barnen och männen bakom sig och rusade mot lindkullen, upprymda och flåsande rusade de alla, de unga flickorna, de gamla kvinnorna som vore de unga på nytt, utan att bry sig om vare sig smärta, knakande leder eller vardagens utmattning, helt utan rädsla; så länge du kan ta dig upp på kvinnornas kulle lever du, om du inte klarar det, varför då leva?

Det gällde att invänta den rätta tidpunkten, när dag och natt blir lika långa, bara den gamla kärringen visste tiden och förberedde sig, kokade dryck åt alla och bolmörtssalva till de gamla gummorna; det fanns redan späda vårörter som med alla sina egenskaper lagts ner i grytan, där källvatten och kärringens besvärjelser drog styrkan ur dem, bara i hennes händer blev växterna sådana, annars grönskade de bara till ingen nytta, de andra gummorna kunde också mycket om örter, de var förtrollerskor, visste hur man botar, men kunde också förhäxa om de tyckte illa om någon, dock var det bara den gamla kärringen med det vargbitna benet som kunde tala med Modergudinnan, be om hennes nåd och tillåtelse, fråga om vad som helst, bara hon kunde läsa stjärnorna och såg när dagen blivit lång nog för firande och böner.

Kärringen bevarade sina hemligheter väl. Och hon var redan gammal – vad händer när hon dör? Var lugna, frukta inte, den gamla kärringen med det vargbitna benet kommer inte att lämna er utan vidare, hon vet bättre än ni när hon ska dö och kommer inte att lämna er innan hon avslöjat sina hemligheter för någon av er. Ingen visste vem det skulle bli, alla önskade, hoppades och väntade, men det är inte ert val, kärringen kommer att utse den mest passande, det är Modergudinnans vilja, ni ska helt enkelt lyda hennes vilja.

Än så länge dansade kvinnorna fridfullt i cirklar, band de första små kransarna av korta strån som just kommit upp ur jorden, satte dem på sitt eget och varandras huvuden, stänkte friskt källvatten omkring sig, utan att skilja på älskad vän och hatad fiende, de var som kvinnor bara är utan män i närheten, sjöng sina sånger, de sorgsna och de allra gladaste, vilken som stod på tur; någon gumma tog upp en ny sång, de andra stämde bara in, tände eldar, bad om det som hjärtat eller hemmet trängtade efter, bad om riklig skörd, om vete, korn och havre, lite råg och hirs, om att barnen inte skulle behöva gå hungriga, bad att vilddjur och sjukdomar skulle hålla sig borta, bad om stridslycka åt männen, bad om silver och andra vackra ting, bad om barn om de var barnlösa, bad om ro om de redan hade tillräckligt många. De bad och bad, sådan var den dagen, sådan var högtiden, då Modergudinnan lyssnar till var och en, ser varje tår, då man får störa henne med minsta nyck. Så sade kärringen med det vargbitna benet, och vem visste väl bättre än hon?

De drack kärringens olika avkok, rätt dryck åt var och en, kärringen tillät inga misstag. Även Selija drack, kärringen gav henne en röd renande vätska, för inte ens Modergudinnan skulle lyssna på någon som henne, men Selija brydde sig inte, hon visste vad hon ville, och fick det. Även Glesum drack, hitförd mot sin vilja, skräckslagen, medsläpad av andra som passerat henne, hon stod som förstenad, trodde nog att hon skulle offras, men nej, din dummer, det här är inte en sådan högtid, sådana offer behövs inte, det räcker med kärringens rökelse, hopkittad med bärnstenspulver, som brinner en bit bort från de dansande, under den mest förgrenade linden, för att berusa Modergudinnan och få hennes hjärta att mjukna så att hon inte skulle harma dessa enkla kvinnor. Den där Glesum fick ett eget avkok av kärringen, så att hon skulle lugna sig, här skulle hon vara länge än, hur ska hon utstå allt, stackare, må hon bli starkare, göra sig redo, det är mycket som väntar henne än. Kärringen med det vargbitna benet smekte Glesums hår, kära barn, varför har en sådan börda lagts på dig, allt kommer att bli bättre, lugna ner sig, du kommer att överleva. Och Glesum lugnade verkligen ner sig, den förskräckta vargungens blick förbyttes till lugn.

Även de övriga drack, till dess att kärringen inledde avskedsdansen, den allra vackraste, alla virvlade runt hand i hand i en väldig cirkel, böjde sig framåt och bakåt som i feberyra, utan att längre veta vilka de var, stärkta i sin kvinnlighet, förenade till ett, en odelbar kvinna vars styrka skulle komma till nytta i nöden. När sången hade tystnat skyndade alla hemåt, fortfarande rusiga, överlyckliga, kvar blev bara några av de äldsta och kärringen med det vargbitna benet.

De som tilläts stanna, vilka de var visste de själva, slog sig ner under den gamla linden, rökelsen hade redan brunnit ned, de smorde in sina armhålor och ljumskar med bolmörtsalvan, mumlade något ohörbart för sig själva, ledda av kärringen med det vargbitna benet lyfte de och flög iväg för att möta gamla kvinnor från de andra stammarna, förvandlades till svarta moln eller korpar som satte sig i lindarna, skränade, och fick på så sätt reda på Modergudinnans sanna vilja, som detta år lovade än det ena, än det andra, både till det bättre och till det sämre. Livet kommer inte att te sig som ni vill, dock blir det uthärdligt, som alltid.